idri.blogg.se

Allt började den 31 januari när vi var på ultraljud, efter att ha haft några bakslag innan vid besöken i Eksjö, hade vi faktiskt inte en tanke på att ytterligare ett nederlag skulle kunna slå mot oss. Utan nu skulle vi ju äntligen få se vårat nytillskott utan några konstigheter.

Nederlagen vi haft innan var vid allra första besöket där vi bara skulle fastsälla veckan så hittade de inget hjärtljud, och fick då komma tillbaka veckan efter där han fanns våran prins men vilken hemsk vecka. Nästa besök skulle vi göra ett nupptest, det slutade med att vi hade 1/24 att det hade Downs syndrom, men efter ett hemskt fostervattenprov så visade det sig att allt så bra ut! PHU!?

Hela undersökningen flöt på som den skulle göra och barnmorskan Ann-Britt som för övrigt är helt underbar, hade även haft henne vid nupp och fostervattenprovet, ja iallafall hon kunde bara se att allt såg så bra ut, MEN, hon var lite osäker på i fall det var nått med läppen, VA? var det första jag tänkte, vad där det som är fel nu, jag fick inte ens upp att det kunde ha varit läppspalt då utan trodde att allt bara skulle ta slut där.
Hon skulle iallafall se om hon kunde få dit en läkare som kunde ta sig en titt han med, men fick inte tag på någon som var ledig så som alla andra gånger vi varit på UL så fick vi en tid för att komma tillbaka?! Vad är det frågan om? Är det inte meningen att vi ska ha det här barnet, det är ju bara motgångar hela tiden! 
Så en vecka senare var det bara till att åka tillbaka till Eksjö för att träffa en läkare som skulle ta sig en titt och mycket riktigt, visst var det något, det kunde han med se.

Jag kommer inte ihåg turerna helt och hållet, men vi var iallafall tillbaka i Eksjö vid inte mindre än tre undersökningar och vid varenda undersökning så var det nya bud, vänster sida, höger sida, båda sidorna med bara lite på den ena, käk och gom var inget som de kunde uttala sig om alls.
Men så var fallet iallafall, vi kommer att få en son ((vilket jag fick reda på vid en av ultraljuden)) med minst läppspalt! Hur ska vi tackla det, är allt okej? Tycker vi att det är jättejobbigt, vad kommer att hända och framför allt hur kommer han att se ut? Vi har ju egetnligen inte fått några klara svar alls?
Jag kan säga vad jag på ett ungefär tyckte om det hela, det var skitjobbigt och jag hade bara velat lägga mig ner och skrika! HÖGT! Blad dom första sakerna som slog mig vad, jag kommer inte att kunna amma. Jag absolut hatade amningen med Ines, men det var det jag blev mest ledsen över nu!
Men nu var det bara till att försöka smälta detta och acceptera att såhär är fallet. Vi kommer att få en son med minst läppspalt och det kommer att blir en jobbig, jobbig tid framöver, många år framöver till och med.
Samtal med varandra har prytt våran vardag, mvc vid besöken där och till och med träffat en socialpedagog/Marte  Meo-terapeut. Så nere så att jag absolut behövde en pedagog var jag väl inte riktigt, men det var väldigt skönt att prata av sig och bara säga vad jag kände utan att tänka på andras känslor.
För det är som när jag läste en annan blogg här på nätet som handlade om LKG så skrev personen att

"Vad får man skriva? Är det synd om oss? Det finns ju de som har det värre! Man skall vara positiv. Måste ändå säga att jag pendlar mellan alla sinnesstämningar som finns".

Det stämmer så bra, detta är egentligen ganska lindrig åkomma men som ändå kommer att orsaka så mycket smärta. Dels för oss, den psykiska biten men oxå för stackars Arvid som kommer att ha så ont efter operationerna. Men vi måste ta oss igenom det, det finns ingen återvändo. Underbara lilla hjärtat!! <3

 

Arvid vid ett av ALLA ultraljud vi gjorde med honom!